Lindas blogg

(Denna berättelse är skriven direkt ur huvudet, det kommer en ny version när jag får hem mina journalpapper)

När Theo kom till världen!

Den 13/10 vaknade jag vid 5 på morgonen av att jag fick ont lite ibland. Somnade om emellan och allt var frid och fröjd. Värkarna kom inte regelbundet på något vis, och de tilltog heller inte i styrka. Men när jag gick på toa så hade jag fått en blodblandad flytning och tänkte att nu är det nåt på gång. Värkarna kom med 15 minuters mellanrum men det varierade kraftigt. Värkarna höll i sig bort åt 1½  minut och kändes duktigt.

Dagen fortsatte så och framemot kvällen så kom svärmor på besök och undrade när vi skulle åka in. Jag svarade att jag inte ringt till förlossningen ännu, hon såg lite nervös ut då. Vi åkte in till förlossningen vid 00:30 och där undersöktes jag. Det hade inte hänt nåt. Bara förvärkar. Jag var öppen 1,5 cm och livmodertappen var mjuk men det var 75% kvar av den. De erbjöd oss att stanna kvar, men ville vi åka hem så fick vi. Men innan dess så körde de även en CTG kurva och allt var bara bra med bebis, fick inte minsta sammandragning under tiden. Vid undersökningen så gjorde barnmorskan en hinnsvepning, och den satte fart på det mesta så fort vi satte oss i bilen för att åka hem.

Hem kom vi, och jag tänkte att jag ska nog försöka sova lite, det lär ju behövas, hade ju trots allt inte sovit ordentligt sen 5-6 tiden på morgonen innan. Men sova kunde jag glömma här hemma, värkarna gjorde bara ännu ondare när jag låg ner, så det gav jag upp ganska snart. Jag testade att ta ett par alvedon och lägga mig i badet, för att se om det skulle ge med sig, men det gjorde det inte. Det vart bara mer ont i badkaret, men det var skönt att duscha på magen när värkarna kom. När jag väl hade kommit upp ur badkaret så höll jag knappt på att få på mig kläderna, varje liten rörelse jag gjorde, ledde till att jag fick en kraftig sammandragning. Kläderna kom i alla fall på, och jag gick ner på nedervåningen. Satte mig på en köksstol, var jättetrött och hängande mot ryggstödet så lyckades jag somna till mellan värkarna... Började även klocka värkarna lite, helt plötsligt kom de var annan minut.

Erik vaknade med ett ryck där uppe, han visste att jag hade badat, men eftersom han inte hört av mig på en stund, och somnat i sängen så trodde han att nåt hade hänt. Så han började leta efter mig. Han hittade mig där nere och jag sa som det var. Han undrade om det kanske var dags att åka in, jo det är nog det sa jag. Så jag ringde förlossningen igen, och de sa att vi var välkomna.

Vi kom in till förlossningen vid 6-tiden på morgonen, efter 10 minuter undersöker de mig och säger att jag är öppen 6 centimeter och att det är 25% av livmodertappen kvar, som är väldigt mjuk. Så på 4 timmar hemma så hade jag arbetat på bra. Jag fick den vackra sjukhusrocken att ta på mig, och ett par snygga nättrosor med blöja och allt.

Åt lite frukost och drack lite nyponsoppa och äppeljuice. Undersöktes efter frukost och var då öppen 7-8 cm, och då tog de hinnorna. Värkarna började då komma tätare, men höll inte i sig riktigt lika länge.

Testade lustgas, 3 andetag sen kräktes jag. Så den var inget för mig den här gången. La den ifrån mig och fortsatte att andas genom värkarna. Som gjorde väldigt ont, men att andas igenom var det som hjälpte. Erik var ett enormt stöd under värkarbetet, han höll handen, masserade min rygg, höll om mig, uppmuntrade mig, och jag fick hänga på honom när jag behövde det. Utan honom så hade inte allt gått så bra som det gjorde.

Testade sen att stå på knä i sängen och hänga på den uppfällda sänggaveln, och det funkade bra en stund. Testade lite mer lustgas, men vart bara illamående då med.

Klockan hade nu blivit förmiddag, och jag började känna hur det tryckte på neråt. Ringde på klockan och värkarna gjorde j*vulskt ont. Visste inte åt vilket håll jag skulle vända mig. Inte heller vilken ställning jag skulle vara. I mitt förlossningsbrev så skrev jag att jag ville försöka föda upprätt, men det var bara att glömma.

När de riktiga krysvärkarna började komma och barnmorskan undersökte mig så var det en liten kant kvar, som barnmorskan masserade bort. Men jag var rädd, jätterädd. Det gjorde så ont, så jag tordes inte trycka på. Men efter uppmuntran, från både barnmorskan och Erik så tog jag en rispåse och la mot magen, och det kändes bättre. Tryckte på och tog i som aldrig förr, och fick beröm för att jag var väldigt stark.

Klockan 10:41 så var huvudet ute, jag frågade om det hade hänt nåt, och kände med handen att huvudet ju faktiskt var där. Vid nästa krystvärk, klockan 10:42 så föddes resten av honom fram.

Känslan efteråt går inte att beskriva, man känner sig mörbultad, och ledbruten, men samtidigt väldigt lycklig. Han kom upp på mitt bröst på en gång, och skrek. Apgar poäng: 9 10 10.

Jag fällde en massa tårar och funderade flera gånger hur jag hade klarat av det där. Hur jag hade klarat av ett helt förlossningsarbete utan bedövning, och att jag till sist vågade krysta ut bebis.

Bebis mådde bra, och hade det gott på min mage, Erik klippte navelsträngen och sen så provade jag att amma Theo. Ett ordentligt tag tog han, och man kunde inte tro att han hade gjort annat än ammat förut.

När vi hade fikat så kom de och vägde och mätte lille Theo, som inte alls var glad över att lämna sin mammas varma famn. Han var 51 cm lång och vägde 3740 gram. Erik tog på de första kläderna, och höll honom en stund. Jag gick iväg och duschade och gick på toaletten. Hade inte fått någon bristning eller spruckit något, så att gå på toa var inga problem alls.

Så för att sammanfatta hela förlossningen så var det en riktig drömförlossning, en förlossning som stärkte tron på mig själv, och på vad min kropp kan.

Är otroligt stolt över mig själv och över mitt undervärk. Ska heller inte glömma att tala om hur stolt jag är över Erik, över det arbete som han faktiskt gjorde.

Och så en liten bild :-)