Lindas blogg

Tänk att det alltid ska vara sån jäkla berg och dalbana jämt. Jag pallar inte mer snart. Min högsta önskan är att få äta frukost i lugn och ro, att Erik kan ta hand om Theo under den tiden. Men nej då. Jag gör smörgås åt mig och varm choklad och genast kommer Theo och drar mig i byxorna och gnäller. Bägaren rann över. Jag är utan frukost hellre. Smörgåsarna jag hade gjort med skinka och röd paprika fick stå i kylskåpet, Nathalie äter den ena nu. Koppen med varm choklad som jag skulle njuta av hällde jag ut. Jag får aldrig njuta av en frukost ifred. Jämt när jag ska äta nåt, så får jag dela med mig. Inget är mitt längre. Eller som herr Betnér skulle säga: Ingenting är heligt. Så känns det. De gånger jag kan få äta frukost själv är när Theo är på dagis, OM jag inte ätit frukost på morgonen innan jag gick med honom till dagis. För att jämföra så kan jag säga att Erik allt som oftast får äta sin frukost själv. Ingen som står och drar honom i byxbenen. Och nu nyss när jag skulle äta frukost så gav Erik mig onda ögat typ för att jag inte ville dela med mig av min frukost. Men jag vill inte göra det jämt, jämt, jämt.
Jag hoppas iaf att ni som läst detta får äta eran frukost och middag ifred.