Ett kräk...
Tidigare i kväll när jag tyckte att jag hade lite tid att prata i telefon, så kaskadkräktes han över halva mig, lyckligtvis hann jag få dit en handduk, så jag vart inte allt för nerkräkad. Och alldeles nyss, när jag var uppe och bytte blöja på honom och sen tog upp honom och la honom mot min axel, så vart det en kaskadkräk på ca 1,5 meter. Imponerande.
Annars är han en väldigt sällskapsjuk herre idag, som tycker att hans lilla mamma ska gå å bära på honom mest hela tiden, eller ha honom i famnen. Vaknar rätt snart när jag lagt ner honom i vagnen. Men det gör inget att han vaknar, det börjar bli dags för honom att vara vaken en stund, så jag slipper sitta med honom hela natten och verka jätteglad och pigg... Men just för tillfället så låter det som om han är vaken och ligger och är rätt nöjd där i sin vagn.
Snart kommer Erik hem, från sin andra dag på jobbet, han jobbar eftermiddag den här veckan, förutom igår då, men då var det ju introduktion. Tycks vara lite slappare och mindre strikt på det där jobbet, vilket kan vara skönt. På Meritor fick man ju knappt gå på toa, eller man hann helt enkelt inte, iaf inte om man jobbade på monteringen. Det var en annan femma när man stog vid en maskin... Här kan de ringa när de vill, får använda mobiltelefonen när de vill. Erik ringde hem idag faktiskt, å det hör inte till vanligheterna, å han lät faktiskt glad... inte ofta han låter glad när han ringer från jobbet... Å han sa att det var trevligt folk där oxå... Låter bara bättre och bättre.
På Fredag ville han rymma hemifrån på eftermiddagen och spela poker, å det kan jag inte missunna honom, han som har längtat så efter det. Det blir ju aldrig samma sak när man spelar anonymt över nätet... ska jag säga som aldrig spelat irl...
Imorgon är det mycket på gång. På förmiddagen kommer det folk hit, å hälsar på. Bland annat Eriks moster. Sen kommer även hans mormor och antagligen även hans morfar, marita skulle oxå komma hit. Å alla ska de kika på lilla Theo. De skulle komma vid 11-tiden. Vid 13 tiden så ska vi iväg till BVC för att väga och mäta. Intressant å se om han gått upp ännu mer i vikt, å se hur mycket han har vuxit, tyvärr växer han alldeles för fort... Vill ha en pyttebebis en stund till... På kvällen så ska vi iväg på klädparty, i Örebro. I brickebacken... är lite nervös över att åka dit på kvällen när det är mörkt... men det ska nog gå bra.
Nu har Erik kommit hem, så nu ska han få sitta här :-)
10 dagar och en helg
En helg kanske ni undrar, ja helgen som var, så var mina "stora" barn här, och det var fullt ös. Kunde jag dela mig i två delar så skulle jag göra det, men många gånger kändes det som om jag behövdes på massa olika ställen samtidigt. Samtidigt får jag dåligt samvete för att jag inte hinner med dem på samma sätt nu som jag gjorde förut, när ingen bebis fanns. Men, jag får vara glad att det inte tycks vara någon större avundsjuka, barnen är gärna med å tittar när han ska äta, och när vi byter blöja och kanske även byter kläder. Då är det spännande saker. Fast av någon märklig anledning så är det tydligen jätteroligt när han skriker... då står de å fnissar, å jag står å tycker synd om Theo. Skriker gör han ju inte så ofta, bara när han är övertrött... Eller när nåt går på tok för långsamt. Han har dåligt tålamod den killen. Sen så tycker han ju inte om det här med att byta blöja, men det går bättre och bättre. Bada har ju varit nåt som varit riktigt hemskt det oxå, men igår så badade vi tillsammans i badkaret. Då gick det bättre, för då var ju mamma nära. Sen kunde man ju passa på å tröstäta oxå tyckte Theo :-). Efter badet så vart han insmord, fick en torr blöja, en ren pyjamas och så fick han äta ordentligt först här nere i soffan och sen uppe i sängen. Sen sov han rätt så gott, nära, nära mig. Vaknade 3 gånger i natt och ville ha mat, vi kom inte upp ur sängen förens klockan var halv tolv he he. Men den sista timmen så var vi nog vakna båda två, men vi låg å mös.
Idag har Erik börjat på sitt nya jobb, får se när han kommer hem, har för mig att han skulle sluta halv fyra idag, så vi får se när han dyker upp här hemma. Jag hoppas i alla fall att det gått bra och relativt smärtfritt så här på första dagen. Gissar att det nog var väldigt mycket info... hur ska han komma ihåg allt det??
Svärmor och svärfar kom hit i förmiddags, och tapetserade färdigt i vårat stora vardagsrum. Så nu sitter tapeterna på plats i alla fall, och man kan börja ana att det kommer bli ett himla snyggt rum där inne, när allt väl blir klart. Vi ska hyra den dära slipmaskinen igen, och slipa andra halvan av golvet. Erik hade först tänkt att slipa det för hand, eller skrapa rättare sagt, men det kommer ta en himla tid, så det är i så fall bättre att vi får städa en gång till där inne, och få golvet klart på några timmar. När det är slipat och damsuget där inne så ska det på med en dämpningsplast, och sen ska golvet på... Ett mörkt ekgolv (laminat). Det kommer bli ruskigt fint!! Sen blir det spännande att möblera där inne, det kommer bli öppna ytor där inne, tror det blir allra bäst så.
Pratade med mamma här om dagen och hon vart nästan ledsen. Vi hade nämligen varit där när hon inte var hemma, hon var i Åland, och Gunnar var hos min morbror. Vi skulle nämligen hämta de stora barnen i Fredags, och Erik skulle lämna sin laptop på sitt jobb, en sån där hyrdator. Och då skulle jag vara där så länge, men jag glömde nyckeln dit, så det vart lite krångel. Berättade det för mamma på telefon sen, å hon ville så gärna att vi skulle komma dit igår, hon längtar väl efter Theo förstår jag... hålla bebis får man ju inte göra varje dag i hennes ålder. Ska ringa och höra med henne om vi kan åka till Marieberg någon dag, bara hon, jag och Theo... tror mamma min skulle gilla det, återstår att se om Theo uppskattar det. Det var så längesen jag gjorde nåt med min mamma, å vi har väl inte världens bästa kontakt, men ibland så kommer vi bra överens... tror en sån period har infunnit sig nu.
Just ja, när vi var i Linde så skulle jag ju även träffa Niina, hon hade paket till Theo, en jättefin body, som kommer bli välanvänd sen, och så fick han en helsnygg randig fleesefilt, och en liten nalle... urgullig. Tack så himla mycket!!
Nähe, nu ska jag ta hand om lite tvätt, måste hålla efter Theos kläder, han har en förmåga att kräkas lite, å jag vill inte att han ska ha kläder som luktar kräk... Även om det så bara är en liten prick, som inte ens luktar nåt... Kanske är en petitess... men han ska ha rena fina kläder på sig.. så det så *punkt*.
Ha de gott!
toppformens ickeform?
Här är det mesta kaos, middagar blir sena, frukosten äts sällan före klockan halv två på eftermiddagen, och nattsömnen infaller sällan före halv tre på natten. Gissa vilken liten mysherre som bestämmer över våra liv? Jo Theo förstås. Men en riktig gosbebis är han. Och mamma är gossjuk hon med, så det går ju ihop i alla fall. Ibland kan man önska att man hade två bebisar, för jag kan nämligen bli lite avis när Theo ligger och snusar och sover hos sin pappa... Jag vill oxå ju...
Fast i samma stund som jag tänker det så tänker jag även på alla baksidor som följer med 2 små bebisar samtidigt... Det är nog jobbigt. Har aldrig haft tvillingar, men det kan inte vara helt lätt. Är impad av de som klarar av det. Men lyckligtvis så får ju tvillingarna så mycket nytta av varandra senare när de börjar leka, de har alltid en kompis.
Annars är Theo en snäll liten kille, som gärna ligger och pratar och är väldigt social när han är vaken. Så att han är vaken om nätterna är väl egentligen ingen pina, som det skulle kunna vara, om han haft ont i magen och skrikit... Nackdelen är väl att han kan kaskadkräkas ibland. Tur att det inte händer allt för ofta.
Klockan börjar ticka iväg mot eftermiddag, senare i eftermiddag så kommer svärfar hit, tror de har sagt att de ska börja tapetsera då, eller så skulle de fortsätta att slipa golvet, och med den gnisselsaken som de ska använda så lär inte jag å Theo befinna oss här hemma då. Men han skulle inte komma förens vid 16-tiden, å jag tänkte passa på att sova lite med Theo, så jag orkar med en promenad och att vara social mot svärmor, dit jag tänkte emigrera. Min ork säger egentligen att jag bara borde vara hemma, men det där vardagsrummet måste ju bli färdigt någon gång så jag får väl flytta lite på mig helt enkelt.
Svärmor sa här om dagen att hon tyckte att Erik skulle hjälpa till lite, för det var nämligen disk på diskbänken. Då kunde jag inte låta bli att säga till att han faktiskt är jätteduktig. Han hjälper till mycket. Han tar hand om Theo, byter blöjor och kläder. Så jag tycker att han är jätteduktig. Sen att han kanske inte tycker att det där med att byta blöjor är helt kul men gör det ändå, tycker jag är bra gjort. Finns ju vissa (nämner inga namn) som faktiskt vägrar... barnsligt enligt mig.
Nä.. nu ska jag vila, är trött... av förklarliga själ - nattvakenhet.
Förlossningsberättelse
(Denna berättelse är skriven direkt ur huvudet, det kommer en ny version när jag får hem mina journalpapper)
När Theo kom till världen!
Den 13/10 vaknade jag vid 5 på morgonen av att jag fick ont lite ibland. Somnade om emellan och allt var frid och fröjd. Värkarna kom inte regelbundet på något vis, och de tilltog heller inte i styrka. Men när jag gick på toa så hade jag fått en blodblandad flytning och tänkte att nu är det nåt på gång. Värkarna kom med 15 minuters mellanrum men det varierade kraftigt. Värkarna höll i sig bort åt 1½ minut och kändes duktigt.
Dagen fortsatte så och framemot kvällen så kom svärmor på besök och undrade när vi skulle åka in. Jag svarade att jag inte ringt till förlossningen ännu, hon såg lite nervös ut då. Vi åkte in till förlossningen vid 00:30 och där undersöktes jag. Det hade inte hänt nåt. Bara förvärkar. Jag var öppen 1,5 cm och livmodertappen var mjuk men det var 75% kvar av den. De erbjöd oss att stanna kvar, men ville vi åka hem så fick vi. Men innan dess så körde de även en CTG kurva och allt var bara bra med bebis, fick inte minsta sammandragning under tiden. Vid undersökningen så gjorde barnmorskan en hinnsvepning, och den satte fart på det mesta så fort vi satte oss i bilen för att åka hem.
Hem kom vi, och jag tänkte att jag ska nog försöka sova lite, det lär ju behövas, hade ju trots allt inte sovit ordentligt sen 5-6 tiden på morgonen innan. Men sova kunde jag glömma här hemma, värkarna gjorde bara ännu ondare när jag låg ner, så det gav jag upp ganska snart. Jag testade att ta ett par alvedon och lägga mig i badet, för att se om det skulle ge med sig, men det gjorde det inte. Det vart bara mer ont i badkaret, men det var skönt att duscha på magen när värkarna kom. När jag väl hade kommit upp ur badkaret så höll jag knappt på att få på mig kläderna, varje liten rörelse jag gjorde, ledde till att jag fick en kraftig sammandragning. Kläderna kom i alla fall på, och jag gick ner på nedervåningen. Satte mig på en köksstol, var jättetrött och hängande mot ryggstödet så lyckades jag somna till mellan värkarna... Började även klocka värkarna lite, helt plötsligt kom de var annan minut.
Erik vaknade med ett ryck där uppe, han visste att jag hade badat, men eftersom han inte hört av mig på en stund, och somnat i sängen så trodde han att nåt hade hänt. Så han började leta efter mig. Han hittade mig där nere och jag sa som det var. Han undrade om det kanske var dags att åka in, jo det är nog det sa jag. Så jag ringde förlossningen igen, och de sa att vi var välkomna.
Vi kom in till förlossningen vid 6-tiden på morgonen, efter 10 minuter undersöker de mig och säger att jag är öppen 6 centimeter och att det är 25% av livmodertappen kvar, som är väldigt mjuk. Så på 4 timmar hemma så hade jag arbetat på bra. Jag fick den vackra sjukhusrocken att ta på mig, och ett par snygga nättrosor med blöja och allt.
Åt lite frukost och drack lite nyponsoppa och äppeljuice. Undersöktes efter frukost och var då öppen 7-8 cm, och då tog de hinnorna. Värkarna började då komma tätare, men höll inte i sig riktigt lika länge.
Testade lustgas, 3 andetag sen kräktes jag. Så den var inget för mig den här gången. La den ifrån mig och fortsatte att andas genom värkarna. Som gjorde väldigt ont, men att andas igenom var det som hjälpte. Erik var ett enormt stöd under värkarbetet, han höll handen, masserade min rygg, höll om mig, uppmuntrade mig, och jag fick hänga på honom när jag behövde det. Utan honom så hade inte allt gått så bra som det gjorde.
Testade sen att stå på knä i sängen och hänga på den uppfällda sänggaveln, och det funkade bra en stund. Testade lite mer lustgas, men vart bara illamående då med.
Klockan hade nu blivit förmiddag, och jag började känna hur det tryckte på neråt. Ringde på klockan och värkarna gjorde j*vulskt ont. Visste inte åt vilket håll jag skulle vända mig. Inte heller vilken ställning jag skulle vara. I mitt förlossningsbrev så skrev jag att jag ville försöka föda upprätt, men det var bara att glömma.
När de riktiga krysvärkarna började komma och barnmorskan undersökte mig så var det en liten kant kvar, som barnmorskan masserade bort. Men jag var rädd, jätterädd. Det gjorde så ont, så jag tordes inte trycka på. Men efter uppmuntran, från både barnmorskan och Erik så tog jag en rispåse och la mot magen, och det kändes bättre. Tryckte på och tog i som aldrig förr, och fick beröm för att jag var väldigt stark.
Klockan 10:41 så var huvudet ute, jag frågade om det hade hänt nåt, och kände med handen att huvudet ju faktiskt var där. Vid nästa krystvärk, klockan 10:42 så föddes resten av honom fram.
Känslan efteråt går inte att beskriva, man känner sig mörbultad, och ledbruten, men samtidigt väldigt lycklig. Han kom upp på mitt bröst på en gång, och skrek. Apgar poäng: 9 10 10.
Jag fällde en massa tårar och funderade flera gånger hur jag hade klarat av det där. Hur jag hade klarat av ett helt förlossningsarbete utan bedövning, och att jag till sist vågade krysta ut bebis.
Bebis mådde bra, och hade det gott på min mage, Erik klippte navelsträngen och sen så provade jag att amma Theo. Ett ordentligt tag tog han, och man kunde inte tro att han hade gjort annat än ammat förut.
När vi hade fikat så kom de och vägde och mätte lille Theo, som inte alls var glad över att lämna sin mammas varma famn. Han var 51 cm lång och vägde 3740 gram. Erik tog på de första kläderna, och höll honom en stund. Jag gick iväg och duschade och gick på toaletten. Hade inte fått någon bristning eller spruckit något, så att gå på toa var inga problem alls.
Så för att sammanfatta hela förlossningen så var det en riktig drömförlossning, en förlossning som stärkte tron på mig själv, och på vad min kropp kan.
Är otroligt stolt över mig själv och över mitt undervärk. Ska heller inte glömma att tala om hur stolt jag är över Erik, över det arbete som han faktiskt gjorde.
Och så en liten bild :-)
Det är inget fel...
Vaddå vad är det för fel på oss "icke gravida"??
ja, det var en kommentar jag fick efter förra bloggen. Och egentligen så är det inget fel på icke gravida människor alls. De är väl lika normala som några andra människor. Men alla som har varit gravida vet att man retar sig på mångt och mycket. Iaf när man bara har några få dagar kvar tills stundande förlossning.
En kvinna som är gravid frågar inte så mycket knasiga frågor som många icke gravida gör. Eller som man väntar sig att de ska göra iaf. Många icke gravida kan ju fråga alla möjliga knasiga frågor, å vissa tar sig friheten att bara komma fram och klappa på magen. Nu har jag själv lyckligtvis sluppit det, men mycket kommentarer får man iaf. Och det är just dessa kommentarer som man kan reta sig på. Som gravid så väntas man vara så lugn och så varm som människa. Allt ska vara så jäkla underbart och fridfullt, det ska vara jättehärligt att vara gravid och så vidare. Så mysigt med magen där en bebis ligger och sparkar och så vidare. Ja, jo visst, det kan vara jättemysigt med de där knuffarna. Men just nu så tycker jag att bebis kan få komma ut så jag får kramas med den istället... Längtar ju så jag går sönder.
En annan märklig sak med det här med graviditet, det är att folk väntar sig att man ska ha ont på diverse ställen, man ska lida av yrsel, kass mage (oftast på grund av järntabletter), man ska ha foglossning, ont i ryggen, vara konstant trött och jag vet inte allt vad man ska lida av. Lider man av allt det där ovanstående så har man en jättespännande graviditet, och folk kan fråga massor och undra hur man mår och om man tycker det är jobbigt och så vidare.
Men låt säga att man som jag mår alldeles utmärkt, ja då är man inte det minsta intressant, visst är det väl lite knepigt?? Jag är inte yr i huvudet, är inte kass i magen, har inte taskigt blodtryck, har inte foglossning, men okej, jag är lite trött, och känner mig som en flodhäst med för taskig kondis...
Hmm, nåt bra svar på den där kommentaren vart det nog egentligen inte, men det vart iaf lite kontraster, sen får jag hoppas att berörda människor iaf fattar lite vad jag menar.
Idag har jag varit hos svärmor och svärfar några timmar nu på eftermiddagen/kvällen. Det var himla trevligt, skönt att inte behöva sitta hemma hela tiden. Tiden springer iväg lite fortare när man inte sitter hemma stick solo. Erik jobbar ju, och kommer inte hem förens sent i natt.
Jag ska nog snart ta hand om lite disk tänkte jag, men innan dess så ska jag kolla på fråga olle, som börjar vilken minut som helst, kanske vore idé att sätta igång tv:n då.
Sen kan jag ju fortsätta att hoppas på att mina sammandragningar fortsätter, och blir starkare... men det tror jag inte.. det är nog bara bebis som luras med mig där inne... *taskmört*
Envisa bebis!!!
Men nu sitter jag väl å laddar upp helt i onödan, men jag har iaf haft mer och mer sammandragningar idag, men tyvärr så gör det ju inte ont. JAG VILL HA SMÄRTA!!!!! Men nej då, inget som gör ondare än lite mensvärk när de kommer. Slår vad om att de inte gör någon nytta heller, å jag slår vad om att jag kommer vakna i morgon förmiddag och vara precis lika rund om magen då som jag är nu.
Försöker låta bli att hoppas och tro att det ska vara på gång, men det går inte, det är hopplöst. Var kväll när jag går och lägger mig så är det sista jag tänker: I natt kanske det drar igång. Och det första jag tänker på morgonen när jag vaknar är: Nähe, ingen bebis idag heller. Okej, jag vet, det kan dra igång när som helst under dagen, men jag har svårt att tro det... Men, men.. mitt humör är helt sämst, vill inte alls vara social. Idag var vi exempelvis hem till svägerskan och fikade, massa folk där å jag kände bara att jag inte alls ville prata med en massa folk, iaf inte folk som är icke gravida. Nä, kände mej helt anti, men ansträngde mig för att vara trevlig och se och låta trevlig ut, å tror att jag lyckades. Ja, ja, det smakade iaf bra med fikat, trots att en del av det vart misslyckat, men det gör inget Svägerskan, jag lovar :-).
Nä, känner mig hemskt rastlös, skulle kunna tänka mig att ta en kvällspromenad med Erik, men det är ju så himla mörkt ute, så jag tror inte att jag får honom att gå med på det tyvärr. Å andra sidan så finns det nog inget som drar igång en förlossning om kroppen inte är mogen för det.
Får väl försöka glädjas åt kompis Karin som fick sin lilla dotter här om dagen. En ganska stor madamme, som vägde nästan 4600 gram och var 54 cm lång. Enligt tillväxtultraljudet så skulle hon väga 3800 gram...lite skillnad vill jag lova... Men jag har gjort ett sånt jag med en gång, när jag väntade dottern, å det stämde inte heller, så man ska nog inte hoppas om man får ett sånt.
Nästa tid hos BM har jag 2 dagar efter beräknad dag för förlossning, känns lite meningslöst. Jag vet att man inte ska stirra sig blind på ett datum men det är svårt när man längtar så mycket.
Har i alla fall fått en del gjort här hemma. Stora vardagsrummet börjar ta form mer och mer, men det tar tid. Vi har även fått in våran luftvärmepump så nu är det skönare värme här nere än vad det var förut. Vi har stängt av alla element, och det är varmt och skönt ändå. Får se hur det går mitt i smällkalla vintern. Vi har ju fortfarande elementen här hemma, som kan funka som stöd om det skulle vara så, så vi lär ju inte frysa ihjäl här i vinter.
Nä, har nog förvärks SM här ikväll... å en bebis som rör sig extremt lite, visserligen kan det bero på att det är trångt där inne... men en stillsam bebis kan oxå vara ett tecken på förlossning... Nä fy vad jag hoppas... jag hoppas för mycket.
SNÄLLA BEBIS, KOM UT NU!!!
