Lindas blogg

Vart är den? Försvunnen? Nä hörni, det här är inte bra... Min hjärna hänger liksom inte med... Var där uppe och plockade ur kläder ur byrån som är för små för Theo... Och det liksom slog mig att han är ingen bebis längre. Vart är min bebis? Separationsångest - för att tiden har gått alldeles för fort. Hittade en body, som inte blivit tvättad, som det var storlek 56 på, det luktade fortfarande bebis om den... Snosade på den, kände mig larvig, och grät en skvätt... Gråter nu med... Borde jag inte vara glad att han växer och utvecklas och mår bra? Jo, det borde jag. Visst, det är jättekul att se när han lär sig nya saker, hur han undersöker dem och tittar och studerar alla sina leksaker in i minsta detalj. Men samtidigt saknar jag den där tiden när han låg hopkrupen som en liten groda och bara ville sova på sin mamma eller pappa. När amningen fungerade (har förträngt att han kaskadkräktes), och vi kunde sitta och mysa i soffan.
Sa till mig själv att när Theo var liten så skulle jag njuta, skulle njuta av varje ögonblick som han låg där på mitt bröst och sov och snusade. För när han vart större skulle jag sakna det. Men tydligen så njöt jag inte tillräckligt mycket. Gnällde över att han inte ville sova i sin vagn och så vidare... Å nu när jag försöker tänka tillbaka på hur det var, så har jag nästan glömt bort det, det är hemskt.
Köpte en föräldratidning idag, och på första uppslaget så är det alltid en helsida med bebissaker... och tanken slog mig: Undrar vilka av de här grejorna jag kommer att behöva om jag får en bebis till. För visst vill jag väl ha en bebis till?? Ja, jo... det vill jag, men inte nu, inte än... Eller jag vet inte om jag vill, egentligen. Det kan bli lite smått komplicerat, vart ska den bebisen ta vägen liksom? Den kommer inte ha nåt rum, och i vårat sovrum kan de ju inte bo för evigt?!
Nä, separationsångest har jag... så det bara skriker om det. Men jag älskar min lilla plutt i alla fall, han är mammas gull. Sötast i hela världen är han med, så det så!

Annars så mår jag bara fint. Har inte ont någonstans, det känns bara fint med njuren, jag njuter varje dag när jag inte har ont. Och ber till högre makter om att jag ska slippa njursten härdan efter. Önskar att jag fick vara frisk nu, ett bra tag framöver. För nu har jag fått nog av sjukhus, doktorer, törra sköterskor och sånt där jox.
Det märks att man faktiskt är friskare nu, visst, innan operationen så avlastades njuren med en slang in i den, men pigg kände jag mig sällan. Hade ofta någon slags matthet i kroppen... skulle ha kunnat sova hur mycket som helst, men med en bebis så får man inte det. Inte med en snart 7-årig dotter heller.
Det känns så mycket bättre nu, nu har jag energi, har ingen ångest för att hamna på sjukhus. Okej, det kommer jag säkert få igen. Jag vet ju att nästa bakslag kan komma om ett par månader. När jag ska in på njuröversikt, tänk om de hittar fler stenar??? Nä, hoppas min njure bara har det den ska ha där inne.

Vi har börjat hälla i vatten i akvariet förresten, har fått i över 120 liter, men det är bara en dm på botten... Svårt att tänka sig hur mycket vatten det ska gå i där egentligen.

Imorgon får jag besök,eller vi, för jag är ju inte ensam hemma. Barnen är ju hemma oxå. Erik jobbar när de kommer hit. Det blir väl lite fika och massa prat antar jag, bara trevligt tycker jag. Jag ska försöka städa undan lite här hemma tills dess. Skulle ha städat i stora vardagsrummet, men så vart det inte. Orkar inte heller. Men jag ska ta hand om det som är i köket innan jag går och lägger mig, vilket jag borde göra typ NUUU, för att orka kliva upp när Theo vaknar i morgon... Vid närmare eftertanke så ska jag göra mat åt Theo, sen ska jag gå och lägga mig och sova... För jag tror att Theo uppskattar en glad mamma framför ett glänsande hem (även om det sistnämnda kan vara trevligt att ha).

Tackar förresten för de fina kommentarerna, det värmer att höra.

K, saknar dig, tänker på dig massor, och det vet du! Har tänkt ringa jag med, men jag vet hur du har det, man blir liksom avbruten... bara man tänker tanken. Massa kramar till dig!

Malin, nä kan inte heller förstå hur vissa ser en sjukhusvistelse som semester, jag kan då rakt inte göra det.... undrar lite hur de tänker...