Dag 03 – Mina föräldrar

Finns en del att berätta om mina föräldrar, men allt kanske inte är så där väldigt intressant.
Min mamma bodde sina första år i livet här i Fjugesta, fram tills hon var kanske 7 år. Vid den tiden i hennes liv dog hennes mamma i Leukemi, eller blodcancer. Min mamma fick inte bo kvar hos sin pappa, för det ansågs att hennes pappa inte kunde försörja henne, och hennes syskon. Jag är lite osäker på om hon endast har helsyskon, eller om hon har en del halvsyskon... Min mamma vart i alla fall bortadopterad till en annan familj. Där vart hon väldigt orättvist behandlad. Hon fick stryk, vilket ju var vanligt på den tiden. Hon fick jobba hårt, bland annat bära ved i skogen. Hon fick städa också, krypa runt och skrubba golv med rotborste. Hennes bror fick däremot allt serverat på silverfat, och hade han gjort något man inte fick, så fick min mamma ut för detta. 
Mamma växte i alla fall upp, och vart en fullt normal människa, till skillnad från andra i släkten. 
Under hela sitt liv så har hon jobbat på vårdboenden för äldre. När jag gick i högstadiet så vågade sig min mamma på att utbilda sig och bli undersköterska. Under hela hennes uppväxt med sina adoptivföräldrar så fick hon alltid höra att hon var dum i huvudet och att hon aldrig kunde lära sig något. Först då så vågade hon sig på att utbilda sig, och tro på sig själv. Det var en fröjd att se hur duktig min mamma faktiskt var. 
Min mamma fick barn vid 19 års ålder, det var min bror, vid 21 fick hon min syster och när hon var 32 så fick hon mig, jag tror att det vid dessa åldrar i alla fall. Mina syskon fick hon tillsammans med en annan man, så mina syskon är endast halvsyskon. Hon träffade sedan en annan man, min pappa. Han var tyvärr alkoholist, så de höll inte ihop så länge, eftersom hand drack upp alla pengar och inte var snälla mot mina syskon. Ska tillägga att min pappa alltid var snäll mot mig, och alltid tog sitt ansvar för mig. När jag var i närheten så drack han inte. Jag var hos min pappa varannan helg som barn, och på sommaren fick jag vara där flera veckor i sträck. Han bodde i Frövi, och jag hade kompisar där. I Frövi bodde även min farmor och farfar, och deras snälla grannar Gisela och Gerhard som alltid gav mig klippdockor. Jag tyckte egentligen att dessa dockor var jättetråkiga, men jag tog emot dem, för jag ville vara snäll.
När jag var 2 år ungefär så träffade min mamma Gunnar, han som än idag är hennes sambo. De har aldrig gift sig, men är förlovade. Under en lång tid i mitt liv så tyckte jag inte om Gunnar, han har ett speciellt sätt, och det är först nu som vuxen som jag faktiskt tycker om att umgås med honom. Han är den mina barn kallar för morfar, och han är en väldigt bra morfar, trots att han aldrig fick några egna barn med min mamma, och inte heller hade några sen tidigare.
Min pappa dog när jag var 16 år, på senhösten. Då hade hans lever fått nog och njurarna slutade även de att fungera. När jag var 13 år besökte jag min pappa för sista gången, i hans hem. Efter det så tyckte jag mest att det var jobbigt att se. Detta är något jag ångrar än idag. Men jag fick i alla fall ta farväl av honom, och han mindes att jag var där och hälsade på honom, detta pratade han om fram tills han dog, det rörde sig om kanske 12 timmar efter att jag var där.
Jag tyckte att det var hemskt jobbigt efter att min pappa dött, men jag tog mig ur det, jag gick i skolan som vanligt, men talade om för min lärare att min pappa nyss dött och så vidare. Han förstod fullkomligt och rådde mig till en början att ta lite ledigt. Jag ville inte det, jag ville inte tänka för mycket, rädd för att känna för mycket.
Min pappa var världens bästa pappa, och han lever med mig än idag. Vill man tro på spöken så vill jag gärna tro att han finns i min närhet. Känns ofta som att någon står och tittar på mig. Om inte annat så lever han kvar i mitt hjärta, och varje år, vid fars dag så är det en plåga. Jag saknar min pappa mer än någonsin då. Nu runt jul är det också väldigt jobbigt. Jag minns mina barndomsjular tillsammans med min pappa och faster, hur jag fick krypa upp i pappas knä, kolla på kalle anka och sedan öppna julklappar. För mig var min pappa min hjälte.
Nu börjar mina större barn komma upp i åldern, och fråga en massa saker, och de vet att Gunnar inte är deras riktiga morfar, fast vi kallar honom för morfar. Men de vill väldigt gärna veta vem min pappa var, så de har fått sett kort av honom, och jag kämpar varje gång för att hålla tillbaka tårarna.
Nu vet ni lite om mig, min uppväxt och mina föräldrar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0