Å så var det dags

Sist jag skulle logga in här så kom jag inte in, sidan påstod att jag inte angav rätt lösenord och sen så var det för många inloggade och det var alla möjliga fel. Men nu kom jag tydligen in. Bättre sent än aldrig sa min mor ibland... Eller det säger hon väl fortfarande, hon lever ju faktiskt ännu. Å det ser inte ut som om hon tänker kolavippa den närmsta tiden heller. Fast högt blodtryck har hon fått, inte bra...
Men vad skulle jag skriva då? Jo, jag fick tid för ett tag sen för min njurstensbehandling. Åkte in igår morse, var där till klockan 07. Fick först emla kräm, och när den värkat så fick jag en infart i armen. Någonstans så togs det även nåt blodprov. Tur det finns Emla. De röntgade mig och jag fick kontrastvätska i min infart. Sen kom den dystra historien. Trodde ju att jag skulle få stötvågsbehandlas, men nej. Mina stenar hade flyttat ner sig i urinledaren, och där sitter de nu. Sen kom på de på att de skulle avlasta min njure genom att sätta in en kateter genom ryggen. Men ännu mer krångel väntade. De skulle in med någon metallgrej, den gick av, I MIN NJURE, så nu har jag en metallrest kvar i min vänstra njure. Ingen stor och inget som ska vara farligt, men den ska ju inte sitta där för det. Så någon slang fick jag inte heller. Fick stanna kvar över natten. Och det var en hemsk plåga. Usch säger jag bara. Har aldrig saknat min son så mycket som jag gjorde igår. Grät i massor, det var riktigt hemskt. Det känns ju som om man ska gå sönder inuti, visserligen gör man det inte... Men ändå. Man önskar att man kunde få ha mobilen på, men det får man inte. Men jag har ju nåt som heter flygplansläge på den, så det satte jag igång, sen så låg jag å kollade på filmer som jag hade på honom, sen grät jag ännu mer. Hade telefon på rummet, och folk ringde och hörde hur det var med mig. Ja, det var ju rart av dem och så, men allt var bara jobbigt. Såg bara Theo framför mig, fick massa hemska tankar om att han var jätteledsen hemma och saknade mig. Men det gjorde han säkert inte. Men hans rutiner med mig vart väl störda i alla fall. Han är van vid att somna med sin gosefilt, och att jag vaggar på honom. Sen brukar han få sova i min famn någon timme innan jag lägger honom i hans säng. Låg å tänkte på min lilla bebis, saknade honom så, och nu kan jag inte amma honom alls, för att jag äter stark antibiotika... Kanske kan jag göra ett försök efter behandlingen är klar att amma lite igen... Får se om han är intresserad av det. Gråter när jag skriver det här.
Nu är jag i alla fall hemma på permission, ska vara tillbaka på måndag morgon. Och som det låter så ska de ta bort mina stenar och metallbiten i njuren. Är rädd för att jag ska få ont efteråt, är nervös för att bli nersövd. Visserligen får jag det med nåt medel i min infart, å sen får jag säket vara kvar där en halv evighet å jag kommer gråta likt ett barn som längtar efter sin mamma eller pappa. Men jag kommer gråta efter Theo och efter Erik.
Sa iaf när jag låg på röntgen igår, och de höll på i ryggen på mig, eller njuren rättare sagt, å de kallade Erik för min make. Jag sa att han är inte min make, för vi är inte gifta. Men jag väntar på att han ska fria... Fick inget svar från Erik på det. Han trodde nog jag sa det för att jag fått både lugnande och smärtstillande.
Senare på kvällen så hoppas jag att jag inte mördade någon stackare, hade på min mobil en kort stund, och skrev ett sms till Erik. Och där talade jag om att jag mindes precis vad jag sa och att jag menade vad jag sa. Fick inget svar på det heller... tyvärr.
Idag på förmiddagen fick jag i alla fall komma hem, Marita kom och hämtade mig, och jag är redan nervös och orolig inför måndagen.
Gör inget annat här hemma känns det som. Mår riktigt dåligt.
Ska iaf söka ersättning för att det vart fel på sjukhuset, de sa att man kan få ersättning för sånt. Ska höra mig för om det nästa gång jag kommer dit. Undrar hur länge jag får stanna kvar då... om jag ska få plågas ännu en natt, då jag kommer sakna min bebis nåt så kopiöst. Det är nog det som får mig att må allra sämst.
Ha de gott...

Kommentarer
Postat av: Malinbayard

Å, kära du!!!
Jag skulle också vara jätte orolig... *hm*
Kramar om dig jätte varmt, det ordnar sig ska du se!!! Kolla upp alla dina rättigheter eftersom du absolut blivit felbehandlad.

2008-01-12 @ 16:55:16
URL: http://malinbayard.blogg.se
Postat av: svägerskan

hörde att det inte gick så bra för imorse.....du ska veta att jag tänker på dig....vet hur det är att vara rädd o nervös inför ngt ....

Kramar

2008-01-14 @ 15:34:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0