Lindas blogg

Bye bye!

Lite har hänt sedan den 8:e December 2010 då jag senast uppdaterade (med en buzzadorkampanj).

Till att börja med så kan jag nu titulera mig som läkarsekreterare/medicinsk sekreterare!!

Jag vart färig lite senare än vad det var tänkt, men så har jag haft det väldigt svårt att hitta praktikplatser. Det ordnade jag i våras, då jag sökte en massa jobb. Då hörde de av sig från Geriatriska Kliniken, USÖ och erbjöd mig ett sommarvikariat. Jag skulle få komma dit och hälsa på och se vilka det var som jobbade där. Då passade jag på att fråga om jag kunde få göra mina sista veckors praktik där... Visst fick jag det. Praktiken ledde sedan till timanställning i ett antal veckor och därefter gick jag på sommarvikariat. Så denna sommar har varit väldigt lärorik. Sommarvikariatet är nu slut, men jag står fortfarande kvar som timvikarie.

Så nu vet ni vad jag har gjort i sommar - jobbat alltså.

Strax innan sommaren så flyttade min dotter hem till sin pappa, så just nu känns det väldigt tomt. Eller fortfarande tomt, hon flyttade ju redan i Maj.

Det finns så mycket jag skulle vilja skriva, få ur mig och så vidare, men jag varken kan eller vill egentligen. Vill inte såra människor...

Men hur ser livet här ut just nu?

Ja Theo går på dagis 15 timmar i veckan. Erik har fast jobb i Laxå, men fick erbjudande om ett annat jobb... Han ska iväg på intervju på Torsdag.

Jag har en intervju inplanerad till den 13/9 på ett jobb som låter riktigt kul, skulle bli överlycklig om jag fick det. Visst det ligger i Lindesberg och det är endast halvtid som kan bli mer. Men oftast får jag höra att det var ju synd att det ligger så långt bort, att det bara är halvtid. Får bara höra felen... Känns meningslöst att tala om att man ska på jobbintervju eftersom man aldrig får höra "Grattis, vad kul" eller något i den stilen. Jo, på facebook... men det hade ju varit fint om man fått höra det från den som står en närmast.

Nog om det.

Igår var jag iväg och klippte mig. Nu har jag inte långt hår längre... kan jag säga. Den som vill se får väl komma och hälsa på ;).

Funderar på att flytta bloggen till en annan plattform - men frågan är om man kan kopiera över alla gamla inlägg på något bra vis...

Men på en femgradig skala skulle jag i alla fall ge det tre. Det är jättelätt att göra i ordning, går fort och smakar bra. Passar perfekt en dag som är kall, då värmer kryddad mat bra i magen.

Men mina syskon då. Jag kan börja med att säga att jag inte har några helsyskon, jag har endast halvsyskon. Och alla syskon är rätt mycket äldre än mig, så jag vart uppfostrad som ensambarn mer eller mindre, men jag tycker inte att jag vart bortskämd på något vis, vilket jag är väldigt glad för.

Jag har två syskon på min mammas sida, Thomas som är 11 år äldre än mig och Malin som är 9 år äldre än mig. Jag har även en bror på min pappas sida Ulf heter han, men jag har ingen aning om hur gammal han är.

Min bror bor i Lindesberg, jobbar som montör och kör en röd bil. Han har gjort en del dumheter i sitt liv, som jag inte tänker ta upp här.

Min syster är gift, bor numera i Eskilstuna tillsammans med sin man och dotter från ett tidigare förhållande. Hon har även en son med sin nuvarande man. Hon är utbildad lärare och jobbar på förskola.

Min bror på min pappas sida har jag dock ingen aning om, han bor en bit utanför Lindesberg, och det bör inte vara någon större svårighet att hitta på honom om jag skulle vilja det. Och visst vore det väl kul att se honom. Får se hur det blir med det.

Som barn så jobbade han som lite allt möjligt. Jag minns att han körde lastbil, och ibland när jag hade varit hos min pappa, och skulle hem igen, så fick jag åka med i hans lastbil. Jag tyckte det var helkul, fick sitta där bak i sovhytten, i en säng som var väldigt fjädrande och mjuk, jag minns att jag tyckte att det var som att åka karusell hela vägen hem.

I dagsläget pratar jag inte med min bror Thomas, på grund av vissa saker, han vill heller inte prata med mig. Min syster pratar jag med ibland över facebook och min bror Ulf har jag ingen kontakt med alls.

Min bror Ulf är dock väldigt trevlig och snäll, har alltid varit vad jag kan minnas. Han är också den som är äldst av alla mina halvsyskon.

Himlans vad tråkigt inlägg det här vart... ska försöka skriva ihop nåt kuligare sen...

Nu måste jag gå ut i köket och vakta köttet så det inte blir för varmt i ugnen.

Men jag tycker om att gå i kyrkan, men inte för att be. Jag tycker om att gå dit och tända ljus för dem man saknar, som numera befinner sig någon annanstans.

Men jag tror på tomten... jag tror faktiskt mer på tomten än vad jag tror på någon gud. Men då är tomten förknippat med så mycket minnen för mig. Hur jag och min pappa försökte leta på tomten och ge honom gröt. Nej pappa visste såklart att tomten inte bodde i jordkällaren i en grusgrop, men jag tyckte det var himla spännande. Jag förväntade mig alltid att tomten skulle öppna, och där inne skulle man få se tomtemor och  ännu längre in så skulle man se verkstan där de gjorde julklappar. Men när tomten inte öppnade så gick vi istället hem, och då berättade pappa en fin berättelse för mig. Den handlade såklart om tomten och att han hade varit där. Det var fint... Nu i vuxen ålder vet jag såklart att det aldrig funnits någon tomte där, men jag tycker ändå om tanken på tomten.

Vill man göra mig glad i jul så ska man ge mig en tomte!!

Något annat jag tror på är karma... what goes around comes around... gör man snälla saker, så kommer den snälla energin att hitta tillbaka till en. Gör man dumma saker så får man igen för det med. Hoppas dock att detta inte gäller flugor, getingar och spindlar... då har jag mycket att sota för framöver ;).

• När mina barn föddes, och jag fick upp dem på magen.
• Hur min pappa såg ut på sjukhuset strax innan han dog.
• Hur han såg ut när de gjort honom i ordning, hur fridfull och lugn han såg ut.

Har så många ögonblick, och nu vart det 3 lyckliga (3 ögonblick, ett för varje barn) och så 2 lite sorgligare. Men dagens ögonblick går nog mest till vad termometrarna stod på när jag vaknade i morse. 15 plus i köket och så tror jag det var 12-13 i vardagsrummet. Har nu eldat hela dagen och det hjälper faktiskt. Nu är det hela 17 grader varmt i köket, och då är det ju bobart även där.

Jag gjorde ett tappert försök att försöka skaffa mig vänner här i kring, men ingen verkade riktigt intresserad, kanske är jag som är konstig? Gick på öppna förskolan och föräldragrupp här i Fjugesta, men är man inte född här, och inte vet så mycket om bygden och om vem som gick i skolan vart, så känns det som att man inte hör hemma här. Ändå trivs jag...

Men nä, jag har ingen sån där bästa vän, den jag pratar mest med är min sambo, och efter det så är det mamma... Är himla glad att jag har min mamma... hon gör så mycket för mig, mer än att bara finnas och lyssna... Kan inte beskriva allt vad hon alltid gjort för mig, men jag är tacksam för allt hon ger mig, älskade mamma. Får mig genast att undra vad det blir av mig när mamma inte längre finns, vad gör jag då? En mamma måste man väl ha? Går det att leva utan mamma? Hur gör man, berätta det för mig...

För att frångå ämnet ännu mer så funderar jag på hur jag ska göra rent våran vardagsrumsmatta, den var inte plats i tvättmaskinen, och jag har ingen grovtvättmaskin heller, har hört att man ska lägga den i snön, och sopa den med ren snö. Finns ju även mattschampo som man damsuger upp, men det vet jag inte vart jag ska hitta någonstans. Finns visst nåt Vanish också för soffa och matta, det kanske kan hittas i någon större matvarubutik?

Vet ni?

Klockan 7 ringer klockan, går och väcker Nathalie som sover ihoprullad i sitt täcke, ser mer ut som en mumie än en liten tjej. Upp kommer hon. Strax därefter vaknar Theo. Vi går ner, Nathalie äter frukost. Theo dricker envist sin välling, trots att jag erbjuder honom smörgås med korv på. Ja, ja bättre med välling än inget alls. Nyttigt har jag också hört att det är.

Går upp och borstar tänderna på den minsta och Nathalie borstar även hon tänderna. När klockan är 8 så är det dags för Nathalie att gå till skolan som börjar halv nio. Vid halv nio börjar jag klä på Theo kläder för att gå mot dagis. Det är mycket kläder som ska på, och det är trångt, varmt och krångligt. Klockan 9 är vi på dagis och går in. Samling till Theos stora lycka, han älskar samlingen, när man får prata och bli lyssnad på, sjunga sånger och få en frukt.

Jag går hem. Inser att det är förbaskat kallt inne, och elden jag tände när jag gick upp har ju såklart slocknat. Så nu får jag börja om igen. Kollar termometern, 14 grader varmt i köket, 12 i vardagsrummet, här vid datorn, under luftvärmepumpen är det 16, nästan 17.

Fryser så det förslår, lägger en filt runt mig, gör ett par smörgåsar och varm choklad. Ont i huvudet. Försöker mig på att jobba med rapporten som ska in, får ihop en sida till, men det känns bara motigt och tråkigt. Blir så när man inte förstår varför man ska läsa kursen som inte ger något.

Går och hämtar plutten på dagis igen, fryser nästan ihjäl. Möter Nathalie på vägen hem. Väl hemma så får hon gå och lämna tillbaka en bok på biblioteket.

Jag eldar som en tok i brasan fortfarande, men det känns fortfarande kallt.

Ska snart ringa ett samtal angående min praktikplats. Vill skjuta på den en vecka... hoppas det går bra.

Det var hela dagen idag, men det är ju en kväll också, och den kan jag lova kommer att tillbringas med att laga mat, sitta i soffan under min rosa fluffiga filt som jag bara älskar. Klockan 22 kommer jag säkerligen somna...

Kärleken till mina barn kommer aldrig att försvinna, jag förundras varje dag över hur jag kunde få något så fint. Hur något så fint kunde komma från mig, eller i alla fall till hälften av mig. Jag blir glad varje morgon när jag hör dem vakna, hur de sträcker på sig och säger god morgon. Fast det är bara den minsta som säger god morgon, han ligger ju bredvid mig och sover. Den andra säger glatt god morgon vid frukostbordet, oftast pigg som en lärka.

Tösen som har så många drömmar, som vill så mycket, är så envis, alltid så glad.

Sonen är nästan alltid glad, full av energi, envis som få och ett humör som man förundras över.

Den mellersta sonen är den goaste varelse som finns tror jag. Så omtänksam och smart. Räknar som ett geni redan nu, och kramas gärna med mamma :). Men kramas är nog den minsta sonens största nöje också.

Stor kärlek känner jag för min sambo också. Är glad över att jag har någon som honom, och att just jag fick honom.

Kärlek får det att prirra i magen, den första förälskelsen gör att man mer eller mindre kan göra allt för den man är kär i. Gå genom eld om så krävs. Det där pirret i magen gör att man inte kan koncentrera sig, har svårt att äta, svårt att sova... Det är rätt konstigt att man över huvud taget överlever. Oftast när man är kär så är man också glad, och det kan nog förkortas till just glädje... om man nu vill säga kärlek med ett ord...

I IT där vi har läst grunder, och så fördjupning i word och excel fick jag VG i. Min sista tenta var perfekt stod det i brevet. Den tentan som jag var nervös över att jag inte skulle klara, då jag inte hade en aning om hur jag skulle räkna ut sista uppgiften. Gjorde en chansning, och tydligen så var min chansning helt rätt.

Efter det så öppnade jag LOA uppgiften, en uppgift som läraren kallade för gedigen. Det komiska med den uppgiften var att det var nåt jag snodde ihop i all hast och hoppades på det bästa. Uppgiften skrev jag på max två timmar, med noll inspiration och lust. Men det gick ju galant det med. VG i uppgiften och i hela kursen. Men det var ju rätt väntat, då jag fått VG i alla uppgifter i den kursen.

Nu på kvällen så kollar jag på Beck. En film jag förvisso redan sett, men den är bra, som alla beckfilmer. Jag gillar beckprofilen, men favoriten är nog ändå gunvald.. han är bara för skön, och det finns nog faktiskt ingen annan som kan göra den rollen rättvis, så jag hoppas att de inte får för sig att byta ut honom, om det nu skulle få för sig att göra fler filmer.

Imorgon ska jag in till Örebro, jag ska kolla nya glasögon och göra synundersökning. Nåt jag verkligen skulle behöva göra är att skriva rapporten. Har inte gjort det, bara gjort en liten början. Men det ska nog gå bra, hoppas jag. Fast den ska ju vara inne den 1/12. Tänk, snart har december gått, snart är jag helt färdig med hela långa utbildningen. Eller långa, och långa, den var väl inte så lång, men 1½ år var det i alla fall. Tänk vad jag lärt mig mycket under den här tiden trots allt. Har fått ett starkare självförtroende, om att jag faktiskt kan så mycket mer än vad jag tror att jag kan.

Min nuvarande dröm är körkort. Men det kommer väl det också. Måste bara hitta lite pengar någonstans först.

Snart är det även dags att åka upp till Östersund för sista gången. Kommer nog på sätt och vis sakna de där tågresorna. Men jag kommer inte sakna avskedet jag alltid måste ta. Det är så satans skitjobbigt, och det gnager i mig redan nu. Det är jobbigt varje kväll när jag är där, jag tänker på mina barn, jag saknar dem så mycket. Så mycket så att det gör ont.

Nu ska jag kolla färdigt på filmen, sen får vi se vad jag hittar på, kanske är jag vaken ett tag till, eller så går jag och lägger mig.

Gonatt vänner!

Till frukost så åt jag en smörgås med korv på, och till det drack jag varm oboy. Efter frukosten drack jag en halv mugg kaffe. Barnen åt smörgås och drack varm oboy de också.

Till lunch vart det nåt så enkelt som makaroner och köttbullar. Till det fick de dricka mjölk. Själv åt jag inget, fast jag borde, Erik åt inget han heller.

Nu på eftermiddagen så åt vi lite pepparkaka och drack mjölk till.

Under dagen har det även intagits en hel del med klementiner av barnen, har vid det här laget tappat räkningen på hur många de faktiskt ätit, men antagligen har de inte ätit för många, för än har de inte fått ont i magen ;).

Jag hittade även apelsiner, som ingen ville äta upp, så dessa pressade jag saften ur och drack upp, av 4 apelsiner vart det 2 stora glas.

Senare ikväll kommer vi att äta pizza och dricka cola till, riktig söndagsfest alltså.

Min mamma bodde sina första år i livet här i Fjugesta, fram tills hon var kanske 7 år. Vid den tiden i hennes liv dog hennes mamma i Leukemi, eller blodcancer. Min mamma fick inte bo kvar hos sin pappa, för det ansågs att hennes pappa inte kunde försörja henne, och hennes syskon. Jag är lite osäker på om hon endast har helsyskon, eller om hon har en del halvsyskon... Min mamma vart i alla fall bortadopterad till en annan familj. Där vart hon väldigt orättvist behandlad. Hon fick stryk, vilket ju var vanligt på den tiden. Hon fick jobba hårt, bland annat bära ved i skogen. Hon fick städa också, krypa runt och skrubba golv med rotborste. Hennes bror fick däremot allt serverat på silverfat, och hade han gjort något man inte fick, så fick min mamma ut för detta. 
Mamma växte i alla fall upp, och vart en fullt normal människa, till skillnad från andra i släkten. 
Under hela sitt liv så har hon jobbat på vårdboenden för äldre. När jag gick i högstadiet så vågade sig min mamma på att utbilda sig och bli undersköterska. Under hela hennes uppväxt med sina adoptivföräldrar så fick hon alltid höra att hon var dum i huvudet och att hon aldrig kunde lära sig något. Först då så vågade hon sig på att utbilda sig, och tro på sig själv. Det var en fröjd att se hur duktig min mamma faktiskt var. 
Min mamma fick barn vid 19 års ålder, det var min bror, vid 21 fick hon min syster och när hon var 32 så fick hon mig, jag tror att det vid dessa åldrar i alla fall. Mina syskon fick hon tillsammans med en annan man, så mina syskon är endast halvsyskon. Hon träffade sedan en annan man, min pappa. Han var tyvärr alkoholist, så de höll inte ihop så länge, eftersom hand drack upp alla pengar och inte var snälla mot mina syskon. Ska tillägga att min pappa alltid var snäll mot mig, och alltid tog sitt ansvar för mig. När jag var i närheten så drack han inte. Jag var hos min pappa varannan helg som barn, och på sommaren fick jag vara där flera veckor i sträck. Han bodde i Frövi, och jag hade kompisar där. I Frövi bodde även min farmor och farfar, och deras snälla grannar Gisela och Gerhard som alltid gav mig klippdockor. Jag tyckte egentligen att dessa dockor var jättetråkiga, men jag tog emot dem, för jag ville vara snäll.

När jag var 2 år ungefär så träffade min mamma Gunnar, han som än idag är hennes sambo. De har aldrig gift sig, men är förlovade. Under en lång tid i mitt liv så tyckte jag inte om Gunnar, han har ett speciellt sätt, och det är först nu som vuxen som jag faktiskt tycker om att umgås med honom. Han är den mina barn kallar för morfar, och han är en väldigt bra morfar, trots att han aldrig fick några egna barn med min mamma, och inte heller hade några sen tidigare.

Min pappa dog när jag var 16 år, på senhösten. Då hade hans lever fått nog och njurarna slutade även de att fungera. När jag var 13 år besökte jag min pappa för sista gången, i hans hem. Efter det så tyckte jag mest att det var jobbigt att se. Detta är något jag ångrar än idag. Men jag fick i alla fall ta farväl av honom, och han mindes att jag var där och hälsade på honom, detta pratade han om fram tills han dog, det rörde sig om kanske 12 timmar efter att jag var där.

Jag tyckte att det var hemskt jobbigt efter att min pappa dött, men jag tog mig ur det, jag gick i skolan som vanligt, men talade om för min lärare att min pappa nyss dött och så vidare. Han förstod fullkomligt och rådde mig till en början att ta lite ledigt. Jag ville inte det, jag ville inte tänka för mycket, rädd för att känna för mycket.

Min pappa var världens bästa pappa, och han lever med mig än idag. Vill man tro på spöken så vill jag gärna tro att han finns i min närhet. Känns ofta som att någon står och tittar på mig. Om inte annat så lever han kvar i mitt hjärta, och varje år, vid fars dag så är det en plåga. Jag saknar min pappa mer än någonsin då. Nu runt jul är det också väldigt jobbigt. Jag minns mina barndomsjular tillsammans med min pappa och faster, hur jag fick krypa upp i pappas knä, kolla på kalle anka och sedan öppna julklappar. För mig var min pappa min hjälte.

Nu börjar mina större barn komma upp i åldern, och fråga en massa saker, och de vet att Gunnar inte är deras riktiga morfar, fast vi kallar honom för morfar. Men de vill väldigt gärna veta vem min pappa var, så de har fått sett kort av honom, och jag kämpar varje gång för att hålla tillbaka tårarna.

Nu vet ni lite om mig, min uppväxt och mina föräldrar.

Jag gick i sexan, jag var 12 år och i min klass gick det en kille som jag tyckte var så fin och söt. Ni vet så där oskyldigt som allt var då. Han tyckte nog inte så vidare mycket om mig, men jag tyckte han var urgullig. När vi kom upp lite åldern, i högstadiet så verkade han mer intresserad av mig. Men jag vet inte om han verkligen var intresserad på riktigt. Jag var tokkär i honom i alla fall. Jag minns att vi dansade tryckare en gång på ett disco, och efter det var jag alldeles knäsvag. Min goda vän Jenny vet nog precis vem jag pratar om =). Det vart aldrig något på riktigt mellan oss, men oj vad kär jag var i den killen. 
I högstadiet började han som sagt att prata med mig, skämta med mig och liksom mer brydde sig om mig. Men jag vågade inte tro honom, han var liksom lite som en player. Fast jag såg honom aldrig tillsammans med någon annan under den här tiden i högstadiet heller. En gåta som aldrig kommer få något svar, men det gör mig inget.

Efter detta så träffade jag mitt nuvarande X, mina barns pappa. Vi vart tillsammans när jag var 17 år, och jag träffade honom allra första gången när jag var 15-16 år någonting. Jag minns att jag alltid tyckte det var kul när han kom hem till oss, han var kompis till min äldre bror. Som då inte hade körkort, och denna kompisen ställde mer än gärna upp och körde hit och dit. Han körde även sina vänner till fest och hämtade dem, och hade han inget att göra där emellan så hände det ofta att han kom hem till mig, och mina föräldrar. Allt det här slutade med att vi vart tillsammans. Vi fick barn, och vi höll sammanlagt ihop i 8 år. Vi flyttade till hus, och det var då jag lämnade honom. Finns vissa anledningar till det, men de vill jag inte ta upp här.

Vem var eran första kärlek?

Men vem är då jag?

Jag heter Linda, jag är 30 år, jag har 3 barn, men bara 2 av dem bor hos mig på heltid. Den äldsta är 9 den mellersta är 7 och den yngsta är 3. Mina två äldsta barn är från ett tidigare förhållande, som varade i hela 8 år. Jag bor i villa tillsammans med min sambo, och trivs bra här.

Just nu pluggar jag till läkarsekreterare, men det gör jag inte så länge till, nu till jul är det tänkt att jag ska vara färdig.

Tidigare hade jag ett stort intresse i fotografering och katter. Jag hade under nåt år en egenfixad fotosida, med eget domännamn med mina alster. Sidan hade jag snickrat ihop själv, med hjälp av diverse hemsideprogram. Jag läste även en kurs i webbdesign, som jag fick MVG i, efter halva kursen fick jag vara hjälplärare till alla andra.

Katter var också ett stort intresse, och jag har ett registrerat uppfödningsnamn hos SVERAK. Min tanke var att jag skulle föda upp helig birma, en jättefin kattras. Tyvärr vart jag allergisk, så det gick inget vidare. Men drömmen lever kvar ännu.

Finns det något mer jag kan säga om mig själv? Jo, jag är utbildad barnskötare, och jobbar ibland på dagis och fritids här i Fjugesta. Jag är även utbildad CNC-operatör, men jag fick tyvärr inget jobb som det, på grund av vissa saker, som jag gärna hade skrivit här i bloggen, men jag tror det kallas för att hänga ut folk.

Jag har inga helsyskon, och de halvsyskon jag har är väldigt mycket äldre än mig. Den som är närmast mig i ålder är min syster, och hon är 9 år äldre än mig.

Om jag fick drömma fritt, om vad jag skulle jobba med, så skulle jag gärna stå i en reception och ta emot folk. Själva läkarsekreteraryrket lockar faktiskt en hel del det också, men eftersom det inte finns så många tjänster ute för just det, så kan man ju försöka drömma om lite annat, där man ändå får skriva, prata med folk och så vidare.

Om någon någonsin undrar något, så får ni väldigt gärna fråga.